Modet och synen på modedesigners som vi känner till det idag tog sin början vid 1800-talets mitt, då engelsmannen Charles Frederick Worth installerade sig i Paris. Han arbetade has Gagelin och Opigez, som bl.a. sålde scarves, och gifte sig med en av firmans mannekänger, Marie Vernet. En av Vernets uppgifter var att visa upp sjalar och mössor för kunderna i butiken. Worth sydde några klänningar till sin fru, och då kunderna såg Vernet visa upp dessa – indirekt, så att säga – började de efterfråga även klänningarna. Worth försökte övertyga de andra delägarna i firman att bredda verksamheten, men de var skeptiska till att börja tillverka klänningar, då detta inte hade någon vidare status på den tiden. Worth kom dock i kontakt med den förmögne svensken Otto Bobergh som åtog sig att finansiera projektet, och 1858 öppnade Worth och Bobergh en gemensam ateljé i Paris. Deras kreationer blev en stor succé, med kunder som Napoleon III:s gemål kejsarinnan Eugénie, skådespelerskan Sarah Bernhardt och sångerskan Nellie Melba.

Worth sägs vara den förste skräddaren att förse sina plagg med etiketter, och han var även först med att arrangera modevisningar. Fyra gånger per år visade mänskliga modeller upp hans kreationer, och hans kunder kunde då välja en klänning som sedan syddes upp specifikt för dem i det material de själva önskade. Worths plagg var så eftertraktade att han fick neka en del kunder, och han var den förste skräddaren att betraktas som en konstnär och inte bara som en hantverkare. Worth och Bobergh bytte sedermera namn till House of Worth, och lever kvar än idag.

Worths, och Boberghs, betydelse för modet kan inte överskattas. Bland de designers som kommit fram i hans efterföljd märks Jeanne Lanvin, Coco Chanel, Christian Dior och Christobal Balenciaga, som nog inte behöver någon närmare presentation i det här sammanhanget.